#20:"The 37's"   Betyg: @@@   Stardate:48975.1    F.A: 28 Aug. 95

Directed by James L. Conway
Written by Jeri Taylor & Brannon Braga

Guest cast:
Sharon Lawrence as Amelia Earhart
David "TACKLEBERRY!" Graf as Noonan
James Saito as Japanese "flied lice" Soldier
(har nyligen sett Dödligt Vapen 4 :))
Mel Winkler as Jack Hayes
John "am I overacting?" Rubenstien as John Evansville

Voyager seglar glatt genom rymden när dom hittar spår av... bensin! Och inte långt bort i 1930-tals pick-up.
När dom undersöker den mottar dom ett gammalt SOS som kommer från en närliggande planet. När Janeway och Co. undersöker den hittar dom ett 30-tals flygplan vars radio förstärks med något främmande kraftkälla.
Chakotays gäng håller däremot på att undersöka en konstig grotta. Där hittar dom ett gäng människor infrusna i någon stasis kammare (föredrar ni svenska eller engelska uttryck här?). Alla är klädda i 1930-tals kläder, och en kvinna. Denna kvinna har en flygarjacka på sig, med namnet Amerlia Earhart (ooh, en till historia lektion!).
Dödligt nyfiken hur dom kom hit stänger dom av statis fälten, och alla vaknar snart till liv.
Janeway försöker lugnt förklara att dom flög/körde bil eller whatever när dom renderades medvetslösa av ett par aliens och togs i ett ufo till andra sidan galaxen. Yeah, right, tyvärr är en av dom beväpnade och hotar att skjuta dom, men Janeway talar sig ur fällen och dom beger sig till Voyager, men först efter att blivit beskjutna av två maskerade typer.
Commando-Janeway lyckas ta sig osedd bakom dom två och beordrar dom att släppa sina vapen. Och till stor shock är dom oxå människor.
Deras ledare, Evansville, berättar hur ett par människor bortrövats från jorden 1937 och tagits till denna delen av galaxen för att jobba som slavar åt the Briori. Men dom gjorde revolt, förstörde allt Briori och gjorde sig fria och byggde upp en mänsklig civilisation här. Och som gudar har dom 37-orna (och vi som har våra 47-or). Och nu har Voyager kommit och stulit dom.
Det var såklart inte Janeways avsikt. Evansville erbjuder oxå Janeway och hennes besättning att stanna här.
Deras nya hem dom byggt här är en civilisation att vara stolt över, och att dom kan få stanna här istället för att spendera 70 år att försöka komma hem.
Detta sätter Janeway i ett dilemma. Hon kan inte bestämma att hela besättningen skall riskera sina liv med att fortsätta resan hem, men å andra sidan kan inte Voyager fungera utan en riktig besättning.
Så hon låter alla i sin besättning, och alla 37orna, att få bestämma själva - stanna kvar och acceptera ett nytt 'hem' eller fortsätta.
Alla 37orna tycker detta nya hem kan bli underbart och bestämmer sig att stanna.
(av alla motiveringar är Japanens bäst - "There are many japanees here. I could be very happy." Och är man ansedd som gud så....)
Alla i besättningen som vill stanna skall infinna sig i Cargo Bay. Och på sin ödesdigra promenad dit diskuterar Chakotay och Janeway vilka dom förväntar sig kommer att vilja stanna och att dom inte vill förlora något.
Så svänger dom in i Cargo Bay och finner att alla i besättningen befinner sig ... på något annat ställe!
Extatisk över vilken bra besättningen hon har går hon till bryggan, ger "Tack så väldigt mycket" blickar till sin senior personal och sätter kurs till deras riktiga hem.

Trivia:
Får många idéer ledde till detta avsnitt där massor med saker händer, och focus på någon specifik händelse aldrig uppstår riktigt. Behovet att landa skeppet tycker jag känns lite desperat, men eftersom det gjordes så otroligt snyggt ursäktar jag det. Sen är det lite mer känsla att se en blå himmel utanför Captain's Ready Rooms :)
Storyn mellan Janeway och Earhart var meningen att likna Kirks beundran för Abe Lincoln i TOS:"The Svage Curtain", men blev aldrig tillräckligt djup, och det var lite slöseri på tid att ha en skådis som Sharon Lawrence (mest känd för sin roll i NYPD Blue) i en roll som knappt hade något alls att göra i andra hälften av avsnittet.
Och att då slänga in en frågeställare som "hur många vill egentligen åka hem" gjorde det ännu värre, och inte ens den hinner man lösa på ett snyggt sätt - Janeway kommer till Cargo Bay, ingen där, går till bryggan och åker vidare?
(om jag hade skrivit avsnittet hade jag haft minst 20 pers där och så fick Janeway visa riktigt prov på äkta ledarskap med ett stort "we need you all" tal som konverterat hela bunten, och ett "ship wide" tack. Men det är bara jag)
Taylor skrev mestadelen av avsnittet, men Braga kallades in för att skriva ett "sammanfatta säsong ett" avsnitt där hela besättningen skulle smälta ihop, skilnaderna mellan Maquis och Star Fleet skulle nästan vara borta. Istället blev det ett säsongs premiär avsnitt.
Men han såg till att en gång för alla få bort allt snack om "jag saknar jorden" snack som han tyckte blev tråkigt:
"There's nothing worse than tuning in to a TV show ehere everyone hates to be where they are - unless it's a comedy. I would like to see people whining less about home. Enough already. It's going to start getting tiresome. We're going to focus more on exploration. That will be the over-riding concern."

Kontinuitet:
"Blue alert" har vi aldrig hört förr vad jag vet, men det är inte sista gången heller. Skeppet landas minst två gånger till ("Basics" och "Demon").
Paris fascination med 1900-tals raggar bilar kommer inte riktigt nämnas igen förrän i "Lifesigns" och "Vis a Vis", även om hans expertis i 1900-talet (dom måste ju ha en, Sisko råkade ju vara expert på 2000-talet) används lite då och då.
Här är första gången vi hör vad om en Class-L planet (vad jag vet), och det dröjde till DS9:"The Ascent" tills vi fick en redogörelse för vad det var.

Amelia Earhart:
Född 24 Juli 1897 i Atchinson, Kansas. Dotter till Amy (som hade missfall innan) och Edwin, en advokat i Kansas City. Lillesyrran Muriel föddes 2.5 år senare.
Hennes föräldrar flyttade till Des Moins (Iowa) 1905, men dom två döttrarna stannade hos sin farfar (Otis) till 1908.
När hon var 10 år såg hon sitt första flygplan på Iowa State Fair, men då tyckte hon bara "It was a thing of rusty wire and wood and not at all interesting".
Efter att hennes farsa blivit alkolist lämnade hon, syrran och morsan honom och flyttade till Chicago 1914.
Hennes första fascinering var för läkekonsten och hon utbildades till sjuksyster och jobbade med välgörenhets kåren tills 1918, och saker hon såg under första värdskriget kom att påverka henne livet ut - "There for the first time I realized what the World War meant. Instead of new uniforms and brass bands, I saw only the result of four years' desperate struggle; men without arms and legs, men who were paralyzed and men who were blind..."
1920 flyttade hon till California där hennes föräldrar återförenats, och hennes fader tog henne till Daugherty Field i Long Beach, och fick en 10 minuters flygtur runt LA - "As soon as we left the ground I knew I myself had to fly!".
Hon började studera hos Anita "Neta" Snook, och i Juli (21?) köpte hon en prototyp av av Kinner flygplanet och döpte den till "The Canary"/Kanariefågeln.
Hon slog det kvinnliga altituds rekordet Oktober 1922 (14.000 fot), men det slogs några månader senare av Ruth Nichols. Hon sålde sen sitt flygplan och köpte en bil (!). Hösten 1925 började hon jobba som social arbetare i Boston.
27:e April 1925 ringde Captain H.H. Railey, på uppdrag av George Palmer Putman, och frågade om hon ville bli den första kvinnan att åka över Atlanten.
Railey liknade Earhart med Charles Lindbergh, och kallade tom henne för 'Lady Lindy'. Fast hon hade ingen erfarenhet av ett sånt modernt plan som Fokker planet, så Wilmer Stultz och Louis Gordon fick ta spakarna på 'Friendship', och Amelia fick den officiella titeln Flight Commander.
Dåligt väder förlängde starten från Halifax till den 18 Juni 1928, och dom landade i södra Wales istället för Irland som planerat tack vare tjock dimma. Naturligtvis fick Amelia all uppmärksamhet, men hon tyckte att det var dom två piloterna som gjorde jobbet.
Hon gjorde en solo flygning över USA i September 1928. Hon grundade senare "99-orna" som blev en legendarisk organisation för kvinnliga piloter. 1930 satte hon många nya hastighets rekord i sin Lockhead Vega. Hon gifte sig tillslit med (tidigare nämnda) George 7 February 1931.
20 Maj 1932 satte hon igång med den största utmaningen - en solo flygning över Atlanten, något ingen gjort sen Lindbergh 5 år tidigare. Och hon landade inte långt från där hon skulle när hon satte ner hjulen i Londonberry. Hon blev därmed den första kvinnan att flyga över Atlanten solo och den första människan att göra det två gånger. Som belöning fick hon bl.a Special Gold Medal av National Geographic Society personligen av president Roosevelt.
När Franska journalister i en artikel frågade på skoj om "she could bake a cake" slog hon tebax i sitt tacktal - "So I accept these awards on behalf of the cake bakers and all of those other women who can do some things quite as important, if not more important, than flying, as well as in the name of women flying today."
11 Januari 1935 satte hon igång med nästa flygning, från Hawaii till California vidare till Washington D.C, och när hon mellan landade i California skickade Roosevelt följande meddelande - "You have scored again...(and) shown even the 'doubting Thomases' that aviation is a science which cannot be limited to men only."
Frederick Noonan, en f.d PanAmerican navigatör, valdes som navigatör för hennes runda-Jorden flygning i den nya Lockhead 10E Electra som hon försökte redan Mars 17, 1935, men då hon överkompenserade en sväng under starten på Pearl Harbor skadade hon planet så det fick skickas tillbaka för reparation.
Men nu försökte hon åka åt andra hållet (dvs österut), och lyfte från California 21 Maj 1937. Dom (hon och Noonan) lämnade Miama 1 Juni för att åka tillbaks till California, åt fel håll.
Hennes nästa rekord blev flygningen till Karachi, eftersom ingen tidigare flygit från Röda Havet till Indien.
27 Juni gav dom sig av från Bandoeng med sikte mot Port Darwin, Australien. Som radio länk hade US Navy placerad fartyget Itasca vid Howland öarna (syd-syd väst om Hononulu).
2 Juli gav hon sig av från Lae med bränsla för 20-21 flygtimmar. 08:00 GMT samma dag sändes hon sitt sista radio till Lae meddelande där hon rapporterade sin kurs till Howland öarna.
19.30 mottog Itasca radiomeddelandet att hon borde vara rakt i deras bakdel, men kan inte se dom och bränslet börjar ta slut.
20.14 GMT sände hon sitt sista meddelande och vid 21.30 förmodade dom att hon måste kraschlandat i havet och började sökningsarbetet. Roosevelt visade personligt intresse i detta och beordrade 9 skepp att leta efter planet eller dess besättning.
Vid Oktober gav tom hennes man George upp hoppet att hitta dom.
Följande meningar skrev hon i ett av sina sista brev till sin man:
""Please know I am quite aware of the hazards...I want to do it because I want to do it. Women must try to do things as men have tried. When they fail their failure must be but a challenge to others."
1988 startade Earhart Projektet som en gång för alla skulle fastslå vad som hänt. Det enda dom hittat är en ö ('Nikumarori') där det fanns bevis att planet landat den 2 Juli.

För mer info, gå till http://www.tighar.org/Projects/AEdescr.html

Fråga:
Här börjar man fundera (IGEN!) på hur Universal translators funkar. Att alla förstår japanska tack vare den är okej, men hur gör det att alla 37s förstår vad Kes blabbar om?
Detta bygge är ju skapat av, för och bebodd av människor. Alltså skulle säkert Paris och Kim ha många vilda nätter här, men tex. Tuvok och Chell (the Boolian), vad skulle dom ha utav det? Likförbannat tackar Janeway Tuvok för att inte vilja stanna?

Citat:
[analyzing 30's Pick up truck]
Kim: "So is this an early hover car?"
Paris: "No, you're about a century too early for that. This is about one step ahead of the horse driven carriage."

Janeway: "We could land the ship." [..]
Paris: "Captain, I think I should tell you - I've never actually landed a Starship before."
Janeway: "That's ok, neither have I." [..]
[perfect landing]
Janeway: "Not bad. For a beginner."

Amelia: "That doesn't mean Marsian have invaded Earth."
Kim: "Actually it was the other way around. Mars was colonized by people from Earth in 2103."

Fred: "Just let me die in peace. It's this one thing I wanna say to you first. Although it's 400 years late. Amelia I love you
Amelia: "Fred, you never said anything?"
Fred: "You're married. Or you were... I guess he's dead now. I just wanted you to know before I met my maker."
Doc: "There that should do it."
Fred: "Do what?"
Doc: "You're healed."
Fred: "You mean I'm not gonna die?"
Doc: "Aside from a hangover you're gonna be fine."
Fred: "Oh amelia. you... you gotta forget what I just told you. Promise me."
Amelia: "Fred, I already have."

Amelia: "How fast?"
Paris: "Warp 9.9. In your terms, that's about 4 billion miles a second."
Amelia: "!!!! Think I could take her out for a spin?"

Chakotay: "I wanna go home."

Fred: "You know how to make yello?"
Neelix: "I even put in fruit coctail.
Fred: "You don't say!"


Fed: "What about the rest of the crew, think many will stay here?"
Neelix: "Oh, I don't think so. Atleast not many. That is, there's a good chance... well now that you ask, I honestly don't know!"

Chakotay: "No matter what happens, we'll make it. Remember that."